Vad hände egentligen?

Har i olika forum nu berättat min sida av storyn runt Icebug24.

Kanske ska lämna en fullständig redogörelse....

Tävlingen började egentligen när kontrollerna släpptes. Alla lagen satt och gemensamt ritade in dem. PN var inte på plats ännu. Jag ägnade nog 2-3timmar med rutten innan PN anlände. Jag hittade ingen självklar rutt, bara en massa alternativ. Vi började fundera tillsammans. Vill bollade fram en tänkt löpväg. Jag mätte sträckan till 93,2 km fågelvägen... Vi delade loppet i 15km-delar. Varje del fick vi ha 4h på oss. Vi behövde bygga upp en buffert för de sista 3.5km:arna också. Vi lade även in en del avkortningsmöjligheter.

Tävligen startar i ett högt tempo, och i den första rejäla stigningen upp mot 2a kontrollen inser jag att jag är ett blysänke för oss... lag efter lag passeras oss, och jag ligger på maxsyreupptagning (även bitvis på rött=mjölksyra). Vi får helt enkelt förlita oss på våra styrkor; tiden, pannbenen och keep-on-rollin. 2 kontroller innan radion (21) sker en splitt med de lag vi har legat ihop med. Jag förstår inte varför... men de andra lagen kör en liten längre väg (33-21-23-14) men får en bättre ingång till en kontroll 3 sträckor fram (14)(å så trodde vi att smartness skulle vara VÅR styrka). När vi ska fram till radiokontrollen så börjar det regna, och dimma börjar komma in över toppen. På med regnkläderna och in i dimman. Vi hittar kontrollen direkt trots dimman (vi valde att köra utan GPS).

Bara en kontroll till innan det är dags för toppbestigning av Norra Sytertoppen... Vi är nu på botten, 860möh (se inritningen), och ska börja klättringen till 1768möh. Vid 23-tiden tar vi ett tekniskt stopp tar på oss pannlampor, det är även rejält dimmigt uppe på toppen. Vi möter ett lag som precis har tagit sig ned. De säger att slå på GPSn så att vi hittar det där uppe och kammen är riktigt bra att ta upp (men vi har ju ingen GPS). Klumpen i magen växer. Jag ser kammen framför mig, det är "stup" på båda sidor. Vi börjar klättringen... det är stenigt, svårt att hitta fäste med stavar och fötter, vid något tillfälle ber jag PN att vi ska ta vätska vid varje hundring. Vi reglerar in tempot, det stabiliserar sig runt 70-80% av max. Vi tuggar på... uppför första toppen ner i sadeln upp på slutgiltiga toppen, hittar några riktigt små vattenstrimmor som vi fyller flaskorna med vid 1550möh. Enligt kartan ska vi inte behöva toppa ur, kontrollen ska sitta vid toppstugan på 1700möh... Det är mörkt å dimmigt, vi ser ingenting. När vi når rätt höjd börjar vi traversera runt... ingen stuga... då ligger väl den på toppen. Vi tar den sydliga leden mot toppen, toppar ur utan att ha sett stugan. Var är den? Vi beslutar oss om att följa en av de sydligare lederna ner... efter ett tag, på 1620 hittar vi stugan.
Själva klättringen tog en dryg timma (enligt PN), så vi knatade på bra. Tyvärr spikade vi inte kontrollen...

Tekniskt-/matstopp!

Vi känner att vi inte vill gå tillbaka samma väg enligt vår grundplanering. Det skulle innebära 400-500höjdm på en dåligt markerad led. Jag börjar jobba på en ny rutt i stugan. Hittar en rutt, men den är ganska optimistisk, jobbar fram några olika avslutningsalternativ (A,B,C,D) om skulle hamna i tidsnöd. Uppskattar att vi behöver vara vid nattlägret (51) 1000, innebär att vi behöver vara vid "Sadeln" (25) senast 0900, borde inte vara några problem... Vid (17) är klockan 0400, vi har 6h på oss... Ser inga problem ännu...

Ut på diket (Kungsleden). Det rullar på bra, hoppas på fler rena löpsträckor precis som denna.

0500 tar vi (113), 0530 (111). Nu kommer ett par tuffa sträckor som jag hade hoppats skulle kunna gå att löpa... Dels missar vi övergången, hamnar i liftbacken, vi kämpar med att skråa in i ravinenen (inte smart). Det går nu inte fort. Vi kommer fram till Kobåsen ungefär 15min för sent, 0645. Nu inser jag att vi behöver gå på hårdare. Vi jobbar vidare in i nästa ravin, tycker att ravinerna aldrig tar slut. Tanken slår mig att vi eventuellt kan hoppa över nattlägret, men det är 5p tapp. Det känns inte bra. Det är hela tävlingens nyckelkontroll.

Vid (114) får vi sällskap... av dimman... vi jobbar på upp till "Sadeln", vi kommer hit 0907, 7min efter tidsschemat. Mot nattlägret försöker vi gå på ännu hårdare. Vi kommer dit ca 15min för sent.

Nu står min förhoppning till att det är lättlöpt till de två kommande kontrollerna och att vi kan hålla 5km/h-tempo, minst. Nu kommer en liten luring. 20m-ekvidistans, en kurva, alltså maximal höjsskillnad 39m. Det är så det känns. Vi har svårt att springa hela sträckan och vi tappar ännu mer. Väl uppe på Gurkan så ligger vi 30min efter och vi har bara 2.5h på oss till målet. Nu blir det att ge allt. Vi bestämmer oss för att ta vägen mot mål efter (26), trots att personalen i nattlägret avråde det. De förordade Laisa-leden. Hela sträckan mot (26) letar vi efter en led. De ledmarkeringar som finns har inte skapat en bra stig. Det går inte tillräckligt fort. Jag börjar även känna av min muskelbristning (inte kramp). Börjar även bli trött i huvudet, dricker bara vatten, stoppar inte i mig någon energi, försöker bara fokusera på att trycka på. PN frågar mig vilken höjd kontrollen ska sitta på, jag orkar inte räkna fram det. Väl "frame", så hittar vi inte kontrollen, vi river omkring i 5-10min utan att hitta den (vi var på klacken ca 600m söder om kontrollen).

Det är nu vi egentligen ger upp, vi har 30min på oss och 8km (fågelvägen) till mål. Vi vet att vi minst kommer få 45min straff. Allt slit för ingenting. Okej, vi tror att vi är någerlunda rätt, så vi kör på rakt väster ut, vi börjar skeva efter tag, det blir mer å mer söder ut. Bra länge utför piper klockan att tiden är slut. Vi kommer då ut på en väg... å vad finns runt nästa krök, men nästa då? men den då? Var är den förbenade Europavägen. PN stoppar en bil frågar hur långt det är till Europavägen... "12km", "Till Laisaleden då? ", "3km". Jag inser att vi är utanför kartan och att vi har runt 15km löpning kvar, vi har redan straff för 15min. Med vårat tempo så skulle det ta oss runt 2h hem. Nu ger vi upp!

Jag ringer min fru så att hon inte ska tro att vi är skadade. Hon ger direkt telefonen till Tävlingsledningen. De kommer och hämtar upp oss...

Besviken? Nä.

Det var en riktigt rolig tävling. Resultat är inte allt, men visst hade det varit roligt att gå i mål. Vi har massor att bearbeta och göra bättre. Det blir nog att köra nästa år...

Summa: 100km löpning, 4500 positiva höjdmeter (Sanslöst! Jag vet...)